När ens största skräck i livet är att bli paralyserad är det att föredra att inte utöva någon form av extremsport. Men tack vare min gode kamrat Hannes Livian och hans enorma paint-skills kan jag nu drömma mig bort till en mer våghalsad Terror.
Sommarnatten är varm. Solen kommer strax att skymtas över hustaken och genom de tunga ståldörrarna hörs dunket från bashögtalarna.
Folk ler och skrattar. Någon är för full och blir omhändertagen av en vakt. Ett par står och hånglar mot en vägg. Jag vänder mig till min kollega och hennes vän och ber dem ta en taxi, för säkerhets skull.
– Taxi? Är du galen? Läste du inte om kvinnan som blev våldtagen i en taxi i veckan?
Den tjejen hade varit ute och festat på Avenyn och tagit en taxi därifrån. Plötsligt svängde chauffören in på en bakgata där en till man dök upp. Han trängde sig in i bilen, låste dörrarna och de turades om att under strypgrepp våldta henne. Jag har ändå inte råd. Vi tar spårvagnen.
Jag cyklar hem genom ett Göteborg som sakta vaknar ur sin slummer. De annars så mörka gränderna badar i solljus, måsarnas skrän, morgonpigga hundägare och tidningsbud inger en känsla av trygghet. I kanalerna glittrar vattnet och jag kan se min avbild. En småfull lycklig tjej cyklandes hemåt på sin fina röda cykel.
Samtidigt är de två vännerna på väg mot spårvagnshållplatsen skrålandes och skrattandes.
På perrongen ligger det en spya. Den luktar fränt av vin och sprit och något som en gång ser ut att ha varit en pad thai. En bit längre bort sitter en ung tjej. Hon är uppkrupen i fosterställning med huvudet i händerna. En kille står bredvid och stryker henne tafatt över håret. De sneglar på den stackars tjejen.
- Att bli sådär full, det är ju som upplagt för att hamna i trubbel.
- Som om du aldrig vart så full, säger väninnan och skrattar
Det gnisslar till i fjärran och runt krönet skymtas spårvagnen. De två vännerna kliver på och överväger viskande om de ska betala det hutlösa biljettpriset, hela femtio kronor. Inte en chans kommer det fram till med slagorden; Fri kollektivtrafik för alla!
De slår sig ner på varsitt säte och roar sig med att analysera sina medpassagerare. Där sitter den halvgalna narkomanen med yvigt hår och täckjacka. Bredvid honom sitter hans resekamrat, en hög soppåsar som luktar unket av gammal ingrodd öl. De undrar var han kan vara på väg? Vart åker man när man inte har någonstans att bo?
Bakom honom sitter paret som inte kan vänta på att få komma hem och slita kläderna av varandra. De bokstavligen rusar av när det tillslut är deras tur att gå av och försvinner hand i hand runt hörnet av ett hyreshus. En grupp unga killar pratar högt och om någon tjej de träffat under kvällen, samtalet präglas av grova ord och sexistiska skämt. Den trötta jourarbetande sjuksköterskan bredvid dem tar på sig luvan och försöker med hjälp av sin Ipod stänga ute ljudet av sina onyktra medpassagerare.
Vagnen lämnar dem på ett tillsynes öde torg men hinner inte mer än försvinna ur syne förrän de två vännerna hör ljudet av en flaska som rullar över asfalten. Ur skuggorna rullar det mycket riktigt en grön ölflaska i deras riktning och inte långt efter skymtas två gestalter. Innan någon av tjejerna hunnit reagera är de två männen framme hos dem.
Ett dovt ljud kommer ur den ena mannens mun. Tjejerna tittar oförstående på honom.
-Väskan. Upprepar han.
De hinner inte ens överväga situationen innan ett basebollträ plötsligt svischar genom luften och träffar en av tjejerna i ryggen. Hon faller till marken med en duns där hon blir liggande och kippar efter luft.
- Vafan gör du! Ta väskjäveln då! Skriker den andra tjejen i panik till männen och kastar båda väskorna till dem. hon hukar sig och skakar sin vän som ligger orörlig på marken. Då får även hon ett slag i ryggen, hon faller ihop över sin kompis och känner hur slagen hamrar mot hennes ben och rygg.
Jag vaknar med ett ryck nästa dag. Telefonsamtalet som informerar mig om vad som hänt lämnar mig med en olustig känsla.
Omskakad tar jag mig slutligen till jobbet med löftet av en kollega om skjuts hem den natten. Väl på baren där jag arbetar saknas en av våra kockar. Jag får i uppgift att försöka lokalisera honom och får slutligen tag i hans mamma som berättar att han helt oprovocerat blivit nerslagen av ett gäng killar natten innan. Även han ligger också på sjukhus.
Är detta det Göteborg vi lever i? Ska du inte kunna ta dig hem från festen eller jobbet utan att behöva oroa dig för att bli nerslagen, rånad eller våldtagen?
”Jag trodde aldrig detta skulle hända mig”. Tidningsartiklar med rubriker som: Flera kvinnor rånade och misshandlade i centrala Göteborg inatt, har aldrig handlat om mig eller mina vänner. Fram tills nu.
Förra året anmäldes över 100 000 våldsbrott i Sverige. En siffra, en bit statistik. Det handlar inte om dig eller mig. Det handlar om någon annan, någon långt bort som jag inte känner. Men när man funderar närmare på det så handlar det om oss alla och envar.
Idag blir tvåhundraåttio personer nerslagna och rånade precis som min kollega och hennes väninna. Tvåhundraåttio personer får sin värdighet stulen och smutskastad.
Tvåhundraåttio personer kommer vakna imorgon och vara rädda.
En åsikt jag haft i många år verkar ha förvirrat en del så jag tänkte en gång för alla skriva ner denna åsikt/teori/livsfilosofi. Den lyder: Tjejer med dåligt självförtroende odlar längre och längre hår i hopp om att bli snygga. Detta har upprört bland andra Sara Höök med sitt långa mörka hår, nej Sara det är inte dig jag pratar om, även då det faktum att du blev upprörd från första början är oroväckande i sig. Det jag menar är detta:
Om Ulf Törnberg någonsin vill ha en njure eller en halv lever så vet han vem han kan ringa. Han kan ringa sin vän Terror. Han vet dock inte om att Terror känner så för honom, han vet inte ens vem Terror är. För Ulf Törnberg betyder Terror bomber, sprängda hus och arga män i skägg och kulsprutor. Men Vad Ulf Törnberg inte vet är att någonstans i vårt avlånga land finns det en annan Terror som vill ge honom all sin kärlek. Vars axel han kan gråta ut på efter en hård dag på jobbet. Varför behöver Ulf Törnberg gråta ut kan man fråga sig, jo för Ulf Törnbergs arbete är inte en dans på rosor. Ulf Törnberg gör skiten ingen annan vill. Det måste man göra om man skall skriva världens bästa, mest sanna artikel. Ulf Törnberg gjorde just det och för det är Terror evigt tacksam. Tack Ulf.
Svettiga män och fulla käringar, Avenyn och Las Palmas är nog inte så olika trots allt. Ikväll går jag all in i karaktären med baby-shitfaced som inspiration.
Kom hem till Malmö idag, lägenheten var 15 grader varm och mina bröstvårtor kunde plötsligt skära glas, min hud riva ost och mina skinkor skära pizza. Kylen är tom, kontot nästan tömt men man försöker bita ihop, tills man inser att man åkt ner för att gå på en två timmars föreläsning innan man är ledig fram till mars. Jag kunde helt enkelt sparat mig en tågresa, och stannat i Göteborg med en uppvärmd lägenhet och fritt matkonto. Som vanligt. Win.
Min semester weekend hemma i Göteborg blev över all förväntan. Efter att ha festat tre dagar i rad och hängt med de mest fantastiska människor avslutades det hela på ett bisarrt men oerhört upplyftande sätt. Jag och lillbjäbbet är på väg till turklivsen på Eklandagatan, jag iklädd den mest horribla outfiten med gårdagens smink utsmetat i ansiktet och fett stripigt hår hängande i ögonen. Vi kommenterar när vi går att de vore allt annat än önskvärt att springa på någon man känner i det här läget. Självklart gör vi det men det är inte jag som behöver ursäkta mitt utseende utan den uppenbart stenade avenybartendern som kilat ner till livsen för att köpa snus barfota och endast iförd morgonrock. Kontrasten från i fredags då han stod i välstruken skjorta och blandade oss cocktails gör denna uppenbarelse ännu mer bisarr. Den sinnesbilden kommer ta ett tag att bli av med kan jag lova. Självklart hade det vart otroligt roligt och elakt att hänga ut personen med namn men att jag inte gör detta kan man se som gentjänsten mot en fantastisk avslutning på en grym helg. Tack som fan!
Läste en artikel om Malmö högskolas ståtoalett. Det stämde tydligen inte som Martin Livian föreslog att den var handikappsanpassad för rullstolar med avföringslucka. Fallet visar sig vara att ett antal av de muslimska eleverna på MAH inte vill sitta på toaletten utan ställer sig uppe på toalettringen och gör sina behov. Detta har resulterat i den nya ståtoaletten. Skall testa den när jag fått mod och återkommer med betyg. Tror att jag i sann Aftonbladet anda skall beskriva den som "skitkul" eller "en nödlösning".
Beslutet på uthängande av person med mörk hemlighet ligger på is. Delvis beroende på att jag inte hunnit reflektera över konsekvenserna med framförallt för att dra ut på smärtan lite till. Som lugnet före stormen. Eller sekunden innan orgasmen - fast tvärtom. Däremot vill jag delge en syn som lämnade mig i chock och förvirring idag. Jag såg en kvinna på en nagelsalong som satt och storgrät. Hon avbröts tyvärr av chocken när hon i periferin såg en läskigt lång tjej som stod och gapade med vitt uppspärrade ögon. Men hennes chock var ingenting i jämförelse med min. Jag trodde att fenomenet kvinnor som gråter ut till en manikyr var en konspiration mellan amerikanska filmbolag och nagelsalonger. Att detta händer på riktigt har på något sätt rubbat min världsbild. Slipper man ha tjejkompisar nu när man både kan lipa och få snygga naglar inom loppet av en timme och till det humana priset av ett par 100lappar? Detta tåls att ta reda på, kan någon sätta över ett par hundralappar till mig så ska jag ta reda på resten?
Efter ett långt bråk mellan mitt lata jag och min alkoholsugna själ släpade jag mig iväg till systemet för att inhandla en flaska av konnässör vinet Ekologica. På vägen hem tog jag en sväng inne på Coop folkets park, en av världens sämsta matvarubutiker. Jag upptäckte att de förvarar sina chips på tre olika ställen; bredvid avokadon, vid blöjhyllan och mitt favorit val, vid pastasåserna. Varför jag skriver detta är för att ge exempel på hur fullkomligt utmattande det är att handla på Coop men den ligger närmast hem och mitt lata jag skulle aldrig pallra sig längre. Väl hemma packade jag upp mina inköp och såg fram emot en kväll av vinhalsande och målande. Tyvärr sprack både planen och flaskan när den trillade ner från kylskåpet och jag fick ägna en halvtimme åt att torka rödvin högt och lågt. Det blev trots allt två målningar tillslut men de hade säkerligen blivit både bättre och mer intressanta med lite alkohol i blodet.
Som främst beaktar sina egna behov och villkor; som främst ser till att en själv mår bra, ofta på bekostnad av andras välmående; som (tydligt) gynnar sig själv hellre än andra.
Oanade talanger gömmer sig gärna bakom stängda dörrar.
Om man skriver en blogg som går ut på att tycka illa om andras bloggar leder det oundvikligen till att man måste exponeras för materialet i de modeslavande, matfotande, bulimikräkande tjejernas bloggar. Något som hittills varit ett utomordentligt vardagsnöje. Tills man inser att man på något vis blivit smittad av detta fashion virus. Denna fruktansvärda insikt kom jag till när jag slösurfade runt och hamnade på en sida med golden globe kändisarnas bäst klädda lista. Hur gick detta till egentligen, när fick jag en känsla för trender?
Collaget påminner mig om en annan sak jag upptäckte i veckan.
två bilder jag tog med telefonen likt bilderna på Emma Stone och mig.
Vad är egentligen grejen med Malmö? Hur kan de vara så totalt jävla handikappade när resten av Sverige ändå lyckas halvdant? Alla som någonsin klagat på Västtrafik borde t.ex. ta sig en tur med skånetrafiken, här snackar vi göra kaoz. Det är nästan exotiskt med folk som ramlar vid alla tvärbromsningar, arga tillrop på diverse språk, dofter utan dess like och en tidtabell som lika gärna kunde vart på grekiska. I december invigde Malmö sin nya centralstation. De var otroligt stolta över tills någon observant besökare påpekade att de stavat fel på rökförbudskyltarna. Hur lyckas man med det?
Igår kunde man läsa i tidningarna hur ett tåg bränt rakt in i perrongen på den nyöppnade felstavade centralstationen. Återigen: Hur lyckas man?
Vissa läsare av den här bloggen har kontaktat Google eftersom de tycker att bloggens innehåll är stötande. Googles allmänna hållning är att varken granska eller rekommendera innehållet i någon blogg. Mer information om vår policy för innehåll finns i Bloggers Användningsvillkor
Mitt mål 2011 är att få varningstext på min blogg och eventuellt när man ringer min telefon.
Nyårsdagen kan ju vara en av de bästa dagarna på året, en av de få dagarna man kan basunera ut för alla som orkar höra på om ur fruktansvärt jävla bakfull man är. Man får inleda nya året med att ligga svettig i soffan med chips som klibbat fast på baksidan låren, röka gårddagens halvrökta cigg och smyga ner slattarna från gårddagen när ingen ser. Sen finns det de som ändå försöker komma med bortförklaringar för sin bakfylla. Konditorit på Hönö kom med en sjukt lam bortförklaring:
Uppladdningsfunktionen har uppenbarligen fått sin beskärda del av nyårschampagnen så jag får be dig vrida på huvudet.
Jolin Johnsson skrev på sin Aveny.se blogg idag att hon "funderar på att bojkotta bäst-klädd-lista iår."
-Jag vet, jag blir också bestört.
Så för att ge er bloggläsare (ångest att jag kallade dig för bloggläsare, eller hur) er dagliga dos av lökig skit får ni lite bilder ur min mobilkamera, inklusive bilder på mat. Win for you.
