Terror

Jag ligger på en varm klippa i Bohusläns norra skärgård, ur hörlurarna ljuder favorit artisten och som från mils avstånd hör jag mumlet från familj och vänner runt omkring mig, så nära men ändå så långt borta där jag ligger djupt försjunken i ett drömlikt tillstånd.

Vinden får håret att kittla mig i ansiktet och för samtidigt med sig en doft av hav, tång och solbränd hud.

Då störs min koma av någon slags intuition, det är något omkring mig.

Ett bi tänker jag och utan att öppna ögonen försöker jag vifta bort den ovälkomna gästen med handen.

Då känner jag ett stick, inte mer än ett litet nålstick i högerarmen, blixtsnabbt slår jag upp ögonen och kommer på fötter för ur min högerarm hänger en huggorm.

På en millisekund har adrenalinet skjutit ut i kroppen och jag har inte längre en enda tanke i huvudet men som av ren magi lyfter jag vänsterarmen och rycker ut den lilla ormen ur armen, samtidigt som jag ger ifrån mig ett skrik av fasa.

Ormen ringlar iväg, antagligen lika skärrad som jag och jag möts av förvånade- snart övergående i förskräckta blickar från folk runtomkring mig.

”Sätt dig ner – försök hålla dig lugn” hör jag någon säga men jag är redan helt lugn, medan resten av sällskapet springer runt i panik sitter jag lugnt och stilla på min handduk, helt avtrubbad med alla sinnen som bortblåsta.

Det känns som inte mer än någon minut senare då en sjöräddningsbåt kommer farande emot oss i en väldig fart.

Personalen ombord ber även de mig att hålla mig lugn men jag förstår inte alls vad de menar utan njuter av den fartfyllda vägen till Käringön med vinden i håret och saltstänk i ansiktet.

Väl på den större båten som ska ta oss till fastlandet börjar mina sinnen återfå fattningen och en våg av yrsel och illamående slår emot mig.

Jag läggs på en bår och hör på avstånd besättningen diskutera om de bör skicka en ambulans eller helikopter, sen blir det svart.

När jag återfår medvetandet fryser jag så jag skakar och en frän doft sticker i mina näsborrar.

Mina ögon bländas av ett starkt ljus och för en sekund tror jag att, fan nu är det klippt – jag är död.

Men så var inte fallet. Då vore det ju ytterst märkligt att denna text skrivs i detta nu.

Istället öppnar jag ögonen och upptäcker att jag på något magiskt vis hamnat i ett sjukhusrum, iklädd blöt bikini och med en arm som bultar av smärta, men så hör jag en varm röst och får syn på något som får det att hetta till om kinderna och en våg av värme strömmar genom min kropp, där lutande över mig står den snyggaste läkaren i mannaminne.

.