Terror -

Bara för att oseriöst inte funkar i längden.

Sommarnatten är varm. Solen kommer strax att skymtas över hustaken och genom de tunga ståldörrarna hörs dunket från bashögtalarna.

Folk ler och skrattar. Någon är för full och blir omhändertagen av en vakt. Ett par står och hånglar mot en vägg. Jag vänder mig till min kollega och hennes vän och ber dem ta en taxi, för säkerhets skull.

– Taxi? Är du galen? Läste du inte om kvinnan som blev våldtagen i en taxi i veckan?

Den tjejen hade varit ute och festat på Avenyn och tagit en taxi därifrån. Plötsligt svängde chauffören in på en bakgata där en till man dök upp. Han trängde sig in i bilen, låste dörrarna och de turades om att under strypgrepp våldta henne. Jag har ändå inte råd. Vi tar spårvagnen.

Jag cyklar hem genom ett Göteborg som sakta vaknar ur sin slummer. De annars så mörka gränderna badar i solljus, måsarnas skrän, morgonpigga hundägare och tidningsbud inger en känsla av trygghet. I kanalerna glittrar vattnet och jag kan se min avbild. En småfull lycklig tjej cyklandes hemåt på sin fina röda cykel.

Samtidigt är de två vännerna på väg mot spårvagnshållplatsen skrålandes och skrattandes.

På perrongen ligger det en spya. Den luktar fränt av vin och sprit och något som en gång ser ut att ha varit en pad thai. En bit längre bort sitter en ung tjej. Hon är uppkrupen i fosterställning med huvudet i händerna. En kille står bredvid och stryker henne tafatt över håret. De sneglar på den stackars tjejen.

- Att bli sådär full, det är ju som upplagt för att hamna i trubbel.

- Som om du aldrig vart så full, säger väninnan och skrattar

Det gnisslar till i fjärran och runt krönet skymtas spårvagnen. De två vännerna kliver på och överväger viskande om de ska betala det hutlösa biljettpriset, hela femtio kronor. Inte en chans kommer det fram till med slagorden; Fri kollektivtrafik för alla!

De slår sig ner på varsitt säte och roar sig med att analysera sina medpassagerare. Där sitter den halvgalna narkomanen med yvigt hår och täckjacka. Bredvid honom sitter hans resekamrat, en hög soppåsar som luktar unket av gammal ingrodd öl. De undrar var han kan vara på väg? Vart åker man när man inte har någonstans att bo?

Bakom honom sitter paret som inte kan vänta på att få komma hem och slita kläderna av varandra. De bokstavligen rusar av när det tillslut är deras tur att gå av och försvinner hand i hand runt hörnet av ett hyreshus. En grupp unga killar pratar högt och om någon tjej de träffat under kvällen, samtalet präglas av grova ord och sexistiska skämt. Den trötta jourarbetande sjuksköterskan bredvid dem tar på sig luvan och försöker med hjälp av sin Ipod stänga ute ljudet av sina onyktra medpassagerare.

Vagnen lämnar dem på ett tillsynes öde torg men hinner inte mer än försvinna ur syne förrän de två vännerna hör ljudet av en flaska som rullar över asfalten. Ur skuggorna rullar det mycket riktigt en grön ölflaska i deras riktning och inte långt efter skymtas två gestalter. Innan någon av tjejerna hunnit reagera är de två männen framme hos dem.

Ett dovt ljud kommer ur den ena mannens mun. Tjejerna tittar oförstående på honom.

-Väskan. Upprepar han.

De hinner inte ens överväga situationen innan ett basebollträ plötsligt svischar genom luften och träffar en av tjejerna i ryggen. Hon faller till marken med en duns där hon blir liggande och kippar efter luft.

- Vafan gör du! Ta väskjäveln då! Skriker den andra tjejen i panik till männen och kastar båda väskorna till dem. hon hukar sig och skakar sin vän som ligger orörlig på marken. Då får även hon ett slag i ryggen, hon faller ihop över sin kompis och känner hur slagen hamrar mot hennes ben och rygg.

Jag vaknar med ett ryck nästa dag. Telefonsamtalet som informerar mig om vad som hänt lämnar mig med en olustig känsla.

Omskakad tar jag mig slutligen till jobbet med löftet av en kollega om skjuts hem den natten. Väl på baren där jag arbetar saknas en av våra kockar. Jag får i uppgift att försöka lokalisera honom och får slutligen tag i hans mamma som berättar att han helt oprovocerat blivit nerslagen av ett gäng killar natten innan. Även han ligger också på sjukhus.

Är detta det Göteborg vi lever i? Ska du inte kunna ta dig hem från festen eller jobbet utan att behöva oroa dig för att bli nerslagen, rånad eller våldtagen?

”Jag trodde aldrig detta skulle hända mig”. Tidningsartiklar med rubriker som: Flera kvinnor rånade och misshandlade i centrala Göteborg inatt, har aldrig handlat om mig eller mina vänner. Fram tills nu.

Förra året anmäldes över 100 000 våldsbrott i Sverige. En siffra, en bit statistik. Det handlar inte om dig eller mig. Det handlar om någon annan, någon långt bort som jag inte känner. Men när man funderar närmare på det så handlar det om oss alla och envar.

Idag blir tvåhundraåttio personer nerslagna och rånade precis som min kollega och hennes väninna. Tvåhundraåttio personer får sin värdighet stulen och smutskastad.

Tvåhundraåttio personer kommer vakna imorgon och vara rädda.

2011-03-01 @ 23:11:23 Allmänt Permalink

Kommentarer

Trackback