Jag insåg precis att jag råkat göra en riktigt oskön grej. Har både i mitt vardagliga ordbajseri och i blogginlägg klagat på att alla pratar skånska i P3, när jag raljerar kring detta brukar jag för att styrka min ståndpunkt högt och ljudligt imitera den skånska rösten som säger "Diiin Gata hundra komma sex - alla pratar skååånska". Sen brukar jag ha en lång, arg utläggning kring fenomenet med avslutningen att allt var bättre innan 70-talet då det var förbjudet att tala skånska i radio.
Fick precis reda på att tjejen som säger detta går i min klass. Ber om ursäkt för mina påhopp och hoppas hon inte tog illa upp, och till er som ohejdat låtit mig mala på utan att stoppa mig; Fuck You!
En person i rullstol och med häxmask för ansiktet jagade på tisdagseftermiddagen en kvinna i trettioårsåldern i centrala Svedala. På grund av häxmasken kunde kvinnan inte se om det var en man eller kvinna som körde den elektriska rullstolen.
Det sägs ju att Göteborg luktar fisk, vet egentligen inte om detta påstående är sant eller ej, kan ju vara så att man vant sig efter alla år och således inte känner denna fräna odör. Alternativt att man alltid drar slutsatsen; tjejen bredvid en har dålig hygien. Men att Malmö stinker har jag aldrig hört talas om. Klev av tåget idag och slogs av en grå fuktig illaluktande dimma som låg tjock över hela stan. Luktar riktigt skånskt av gödsel och gamla sopor. Det var så illa att jag varmt välkomnande doften av gammal ingrodd öl vid pantavdelningen på Coop folkets park. Kanske har det alltid luktat såhär, kanske hade jag förträngt det under min helg i Göteborg, skåne är ju ändå byggt på en stadig grund av lera och kobajs. beats me.
Vill ni läsa vidare om mina åsikter kring malmö stad kan ni läsa den i en artikel av Malmöbladet.
Ett varningens ord; Se till att hemsidan inte hamnar på dina topsites, kan bli dålig stämning runt frukostbordet. Man måste ju bara älska 2000-talet, folk går helt bananas.
Tänkte passa på att önska alla en glad kvinnodag och påminna om att direktiven för kvinnlighet fick ni med er från barnsben, så kom inte och säg att ingen sagt till er!
Om jag nångång blir diktator över ett land med storhetsvansinne och vill surprise-bomba Sverige skall jag lätt göra det första måndagen i månaden klockan tre.
På tal om "tjena fan" blev jag sugen på att visa crack Karlsson. Lägg märke till tonläget hos killen som säger "Det är han Crack-Karlsson", om jag reinkarneras skall jag be gud om den rösten. Jag skall även be honom om att alla mina entréer skall göras som Karlssons iskalla hälsning i garderoben "Tjeena fan"
Nu snöade jag visserligen in på Crack Karlsson men tanken var att visa ett gäng bilder av en svensk fotograf vid namn Simon Cederquist.
När ens största skräck i livet är att bli paralyserad är det att föredra att inte utöva någon form av extremsport. Men tack vare min gode kamrat Hannes Livian och hans enorma paint-skills kan jag nu drömma mig bort till en mer våghalsad Terror.
Sommarnatten är varm. Solen kommer strax att skymtas över hustaken och genom de tunga ståldörrarna hörs dunket från bashögtalarna.
Folk ler och skrattar. Någon är för full och blir omhändertagen av en vakt. Ett par står och hånglar mot en vägg. Jag vänder mig till min kollega och hennes vän och ber dem ta en taxi, för säkerhets skull.
– Taxi? Är du galen? Läste du inte om kvinnan som blev våldtagen i en taxi i veckan?
Den tjejen hade varit ute och festat på Avenyn och tagit en taxi därifrån. Plötsligt svängde chauffören in på en bakgata där en till man dök upp. Han trängde sig in i bilen, låste dörrarna och de turades om att under strypgrepp våldta henne. Jag har ändå inte råd. Vi tar spårvagnen.
Jag cyklar hem genom ett Göteborg som sakta vaknar ur sin slummer. De annars så mörka gränderna badar i solljus, måsarnas skrän, morgonpigga hundägare och tidningsbud inger en känsla av trygghet. I kanalerna glittrar vattnet och jag kan se min avbild. En småfull lycklig tjej cyklandes hemåt på sin fina röda cykel.
Samtidigt är de två vännerna på väg mot spårvagnshållplatsen skrålandes och skrattandes.
På perrongen ligger det en spya. Den luktar fränt av vin och sprit och något som en gång ser ut att ha varit en pad thai. En bit längre bort sitter en ung tjej. Hon är uppkrupen i fosterställning med huvudet i händerna. En kille står bredvid och stryker henne tafatt över håret. De sneglar på den stackars tjejen.
- Att bli sådär full, det är ju som upplagt för att hamna i trubbel.
- Som om du aldrig vart så full, säger väninnan och skrattar
Det gnisslar till i fjärran och runt krönet skymtas spårvagnen. De två vännerna kliver på och överväger viskande om de ska betala det hutlösa biljettpriset, hela femtio kronor. Inte en chans kommer det fram till med slagorden; Fri kollektivtrafik för alla!
De slår sig ner på varsitt säte och roar sig med att analysera sina medpassagerare. Där sitter den halvgalna narkomanen med yvigt hår och täckjacka. Bredvid honom sitter hans resekamrat, en hög soppåsar som luktar unket av gammal ingrodd öl. De undrar var han kan vara på väg? Vart åker man när man inte har någonstans att bo?
Bakom honom sitter paret som inte kan vänta på att få komma hem och slita kläderna av varandra. De bokstavligen rusar av när det tillslut är deras tur att gå av och försvinner hand i hand runt hörnet av ett hyreshus. En grupp unga killar pratar högt och om någon tjej de träffat under kvällen, samtalet präglas av grova ord och sexistiska skämt. Den trötta jourarbetande sjuksköterskan bredvid dem tar på sig luvan och försöker med hjälp av sin Ipod stänga ute ljudet av sina onyktra medpassagerare.
Vagnen lämnar dem på ett tillsynes öde torg men hinner inte mer än försvinna ur syne förrän de två vännerna hör ljudet av en flaska som rullar över asfalten. Ur skuggorna rullar det mycket riktigt en grön ölflaska i deras riktning och inte långt efter skymtas två gestalter. Innan någon av tjejerna hunnit reagera är de två männen framme hos dem.
Ett dovt ljud kommer ur den ena mannens mun. Tjejerna tittar oförstående på honom.
-Väskan. Upprepar han.
De hinner inte ens överväga situationen innan ett basebollträ plötsligt svischar genom luften och träffar en av tjejerna i ryggen. Hon faller till marken med en duns där hon blir liggande och kippar efter luft.
- Vafan gör du! Ta väskjäveln då! Skriker den andra tjejen i panik till männen och kastar båda väskorna till dem. hon hukar sig och skakar sin vän som ligger orörlig på marken. Då får även hon ett slag i ryggen, hon faller ihop över sin kompis och känner hur slagen hamrar mot hennes ben och rygg.
Jag vaknar med ett ryck nästa dag. Telefonsamtalet som informerar mig om vad som hänt lämnar mig med en olustig känsla.
Omskakad tar jag mig slutligen till jobbet med löftet av en kollega om skjuts hem den natten. Väl på baren där jag arbetar saknas en av våra kockar. Jag får i uppgift att försöka lokalisera honom och får slutligen tag i hans mamma som berättar att han helt oprovocerat blivit nerslagen av ett gäng killar natten innan. Även han ligger också på sjukhus.
Är detta det Göteborg vi lever i? Ska du inte kunna ta dig hem från festen eller jobbet utan att behöva oroa dig för att bli nerslagen, rånad eller våldtagen?
”Jag trodde aldrig detta skulle hända mig”. Tidningsartiklar med rubriker som: Flera kvinnor rånade och misshandlade i centrala Göteborg inatt, har aldrig handlat om mig eller mina vänner. Fram tills nu.
Förra året anmäldes över 100 000 våldsbrott i Sverige. En siffra, en bit statistik. Det handlar inte om dig eller mig. Det handlar om någon annan, någon långt bort som jag inte känner. Men när man funderar närmare på det så handlar det om oss alla och envar.
Idag blir tvåhundraåttio personer nerslagna och rånade precis som min kollega och hennes väninna. Tvåhundraåttio personer får sin värdighet stulen och smutskastad.
Tvåhundraåttio personer kommer vakna imorgon och vara rädda.
En åsikt jag haft i många år verkar ha förvirrat en del så jag tänkte en gång för alla skriva ner denna åsikt/teori/livsfilosofi. Den lyder: Tjejer med dåligt självförtroende odlar längre och längre hår i hopp om att bli snygga. Detta har upprört bland andra Sara Höök med sitt långa mörka hår, nej Sara det är inte dig jag pratar om, även då det faktum att du blev upprörd från första början är oroväckande i sig. Det jag menar är detta:
